feministisktnedslag.blogg.se

Ett par rader från Alexander Alvina Chamberland.

Publicerad 2014-03-07 09:01:09 i Allmänt,

Hejhej!

Det var fantastiskt att besöka er som föreläsare igår. Tacksam för att ni lyssnade och delade stunden med mig. Som vanligt fanns det väldigt mycket jag ville hinna ta upp (obotlig explosiv maximalist) som jag behövde ta bort för att inte dra över tiden (JAG LYCKADES HÅLLA TIDEN *STOLT*). Förutom ett stycke från Sarah Schulman's fenomenala bok "The Gentrification of the Mind" - om hur inte bara byggnader och platser gentrifieras, utan också idéer, vad som blir möjligt att tänka och drömma, missade jag också bl.a. att läsa utdraget ur det transfemme-inistiska gurleska romanprojektet jag håller på med - so here goes!

(Och PS Det verkar som vi ses igen på Luleå Pride i juni - tänkte också ta tåget från Luleå till Norra Norge, fjordarna och all den där storheten, har ni några tips på platser att besöka däromking så tas det tacksamt emot! Min mejladress är alexanderalvinachamberland@gmail.com också ifall ni har några frågor ni inte hann ställa i samband med föreläsningen KRAMKRAM): 

Utdrag ur ett transfemme-inistiska gurleskt romanprojekt;

"Tio år senare. Jag stiger upp ur det stekheta badkaret och känner hur blodtrycket svajar så långt nedåt att kroppen sätts i gungning och jag faller nästan omkull. När balansen kommer tillbaka följer stundens klarhet och en tanke kommer till mig (väntanuväntanu, är det inte enbart folk som tagit sin DOKTORSEXAMEN som får komma med SITUERAD KUNSKAP OCH STORA ANALYSER? En röst inom mig säger TYSTMEDDIG DIN OKONTROLLERADE HYNDA OCH GÖR SOM MAN SKALL ISTÄLLET!!! Tbax upp på scen med dig nu du kan sjunga och du kan dansa men forska nejnejnej lilla vän, du är på tok för EMOTIONELL för det!)

NÄR SKEVHETEN SKENAR'Å'SKREVAR ÅKER TVÅNGSTRÖJAN PÅ SÅ FÖLJ NU DEN RÖDA TRÅDEN (THE STRAIGHT LINE) TBAX TILL DIN URSPRUNGLIGA TANKE: Kanske 85 procent av icke-heterosexuella och transpersoner var mobbade genom stora delar av skoltiden – och det är inte som om trakasserierna försvinner när vi lämnar skolkorridorerna, däremot får vi möjligheten att börja hitta egna sammanhang. Ett community av sårbara själar med trasiga bakgrunder. Ibland är vi så försvagade och labila att vi tror att vi kommer att trasas sönder när som helst, i bästa fall har vi kommit ur skärselden stärkta och fyllda med empati. All förödmjukelse har gjort oss ödmjuka, kraftfulla och solidariska. I värsta fall har vi tagit oss ur det fyllda med elak cynism och revanschlystenhet fast beslutna att återskapa högstadiet inom ett nytt community där vi gör allt för att skapa en hierarki så att vi kan klättra och bli SNYGGA och POPULÄRA. I bästa fall leder detta i sin tur till en existentiell och elak kris som god vän i 30-årsåldern, och empatin kommer tillbaka. Ibland fortsätter det tyvärr bara i samma takt till vi dör. Eller så var man faktiskt populär också på högstadiet och känner att det borde en få fortsätta vara livet ut, fast nu i glittrigt subkulturellt format (vi är såååå alternativa!!!) fylld med en slentrianmässig chargong som dödar alla andra. Fuck that shit, cool is boring, and I feel myself being cast out by the outcast's, how's that for craycray??? Egentligen handlar Queer mer om djupgående erfarenheter av social alienering än om en viss sexuell läggning eller könsidentitet, bara det att icke-heterosexuella och transpersoner ofta har just djupgående erfarenheter av social alienering. Det intressanta blir vad vi gör med dessa erfarenheter.

Jag tänker på transkvinnorna Sylvia Rivera och Marsha P. Johnson's de mest aktiva vid Stonewallkravallerna och grundare av Street Transvestite Action Revolutionaries i New York, som kallades för “män” och uteslöts av såväl den lesbiska som den homomanliga-rörelsen. Och hur inom queerrörelsen idag har transkillar mycket högre status än transfeminina. Cast out by the outcasts. Jag tänker på hur transfeminina ofta anklagas för att ha blivit uppfostrade med manliga privilegier, när det i praktiken handlar om att de flesta av oss blivit mobbade, misshandlade och exkluderade hela uppväxten. Vi njuter så mycket av våra manliga privilegier att vi nästan alltid hamnar i djup psykisk ohälsa, självmordstankar och allt för ofta självmordsförsök och självmord för att cis-männen (och en del cis-kvinnor) försöker se till att vi inte längre ska få finnas. Om vi överlever skolgången hittar vi förhoppningsvis en plats där vi börjar våga vara oss själva och könsöverskrida. När jag först kom ut som feminin bög blev jag nedvärderad och objektifierad inom bögvärlden och hånad mer på gatorna än andra bögar. När jag sedan kom ut som transfeminin förminskades mitt utrymme ytterligare i takt med ökat våld. Men jag dansar i alla fall till takten av min egen musik nu och sjunger min egen sång, även om min identitet och mitt sätt att uttrycka min femininitet och ta plats ständigt ifrågasätts. “Du beter dig så för att du EGENTLIGEN är MAN”, säger dom, medan dom hyllar en cis-kvinna som beter sig exakt likadant och kallar henne för subversivt feministisk.

Jag lämnar toaletten, men stänger först toalocket för att en orm inte ska kunna ta sig in i badrummet och äta silverfisken samt bita mig bita mig. Tänker på mannen i sin truck som tog sin hand och simulerade skjutandet av en pistol riktat mot mig. Att människor vill se dig död är deras problem, inte ditt."

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela