feministisktnedslag.blogg.se

Att göra upp med gammalt skit

Publicerad 2014-04-04 09:44:40 i Allmänt,

Jag hyser en förhoppning om att det feministiska nedslaget innan, under och efter den internationella kvinnodagen kommer att fortsätta slå ner på vardagen. Jag hoppas också att denna blogg kommer att leva vidare som ett forum där alla kan skriva ner hur vi tänker och vad som känns viktigt i det feministiska arbetet. Därför önskar jag med detta inlägg injicera lite livsbejakande medicin till bloggen.

Jag har ett gammalt sår som kretsar kring psykoanalys och feminism. Eller det är mer korrekt beskrivet ett nästan läkt skrubbsår med en tjock skorpa som jag nu tänkte skrapa lite på. Pilla bort skorpan och låta lite blod välla fram. De som känner till Freud (och psykoanalysen) och feminismens sammandrabbning med desamme, kan möjligen relatera till denna ”sårskorpa”. En vanlig föreställning (tror jag) är att psykoanalysen (och Freud) och feminsimen är givna ovänner. Jag skulle här i bloggen vilja ta upp det s.k. ”Oidipuskomplexet”. Nedan följer Wikipedias definition på komplexet i fråga:

Oidipuskomplex är ett begrepp inom Sigmund Freuds psykoanalys, som avser teorin att varje barn genomgår en utvecklingsfas där föräldern av samma kön uppfattas som en antagonist, en konkurrent, om den odelade kärleken från föräldern av motsatt kön. Termen har särskilt använts om en sons fixering vid modern. Begreppet hämtade Freud från den grekiska myten om Oidipus som aningslöst dödar sin far, kung Laïos, och gifter sig med sin mor, Iokaste.

Inom modern psykologi beskriver termen "Oidipuskomplexet" sonens undermedvetna strävan efter att hitta en partner med samma egenskaper som modern. Begreppet är dock inte helt accepterat inom den moderna psykologin.

Den kvinnliga motsvarigheten till oidipuskomplexet kallas Elektrakomplex, använt av Carl Gustav Jung.” (16 mars 2014)

Eftersom Oidipuskomplexet enligt psykoanalysen blir normerande för både sexualitet och kön (och t.o.m. individens val av framtida partner) har jag suttit och tänkt och funderat i den egna kammaren, samt konsulterat Butler i frågan. Butler resonerar bl.a. enligt följande:

”Om vi ifrågasätter postulatet enligt vilket oidipaliseringen, förstådd i rigida termer, blir själva kulturens förutsättning, hur återvänder vi då till psykoanalysen när väl denna koppling upplösts? Att Oidipus inte är en nödvändig förutsättning för kultur, innebär inte att det inte finns någon plats för Oidipus. Det innebär enbart att komplexet med det namnet kan anta en mängd olika kulturella former, och att det inte längre kan fungera som en normativ förutsättning för kulturen själv. Oidipus kanske eller kanske inte fungerar universellt, men även de som hävdar att det gör så måste undersöka på vilka sätt det figurerar, och de kommer inte att kunna påstå att det alltid figurerar på samma sätt. Om det är universellt – och jag måste erkänna att jag är agnostiker i denna sak – bekräftar detta på inget vis tesen att det är förutsättningen för kultur. En sådan tes påstår sig veta att Oidipus alltid fungerar på samma sätt, nämligen som en nödvändig förutsättning för kulturen självt. Men om Oidipus tolkas brett, som ett namn för begärstriangeln*, då blir den viktiga frågan: Vilka skepnader antar denna triangel? Måste den förutsätta heterosexualitet? Och vad händer när vi börjar förstå Oidipus utanför utbytet av kvinnor och antagandet om heterosexuellt utbyte? (Butler J., Genus ogjort (2004) s. 135-6)

Wikipedia nämner även Elektrakomplexet, som är Jungs ”svar” på Freuds Oidipuskomplex, där Elektra i dramat hetsar sin bror att mörda mamman som hämnd för att denne bedrog och mördade pappan. Elektrakomplexet ska i korthet referera till omedvetna strukturer som bildas genom döttrars bindning till sina fäder och som senare inverkar på deras normer, värderingar, attityder och (som i Oidipuskomplexet) val av partner. Teorin har även koppling till Freuds tankar om kvinnors penisavund. Förutom att jag finner analogin i Elektrakomplexet haltande på många sätt, så bygger den på samma antaganden om kön, sexualitet och heteronormativitet som Oidipuskomplexet.

Mina funderingar och slutsatser som vilar på Butlers ifrågasättande tankegångar landar i några enkla frågor, som läsaren kan fundera på. Vad händer med Elektra- resp. Oidipuskomplexet om ett barn (säg för sakens skull ett barn med penis) växer upp med två ”pappor” (alltså två penisbärare) som har ett par- och kärleksförhållande med varandra? Vem ska bli ”konkurrenten” och vem ska bli ”föremålet för förälskelsen”? Likaledes blir dessa komplex förvirrande och otydliga i andra typer av relationer med barn och vuxna som inte följer den heteronormativa och monogama föreställningen om ”kärnfamiljen”. Varför skulle barnets sexuella utveckling överhuvudtaget gå mot en identifikation grundad på vilket kön dess föräldrar har? Denna sista fråga besvaras enligt min åsikt bättre av att studera barnets sociala omgivning och de strukturella normer som regerar. Såklart har barnets mest signifikanta vuxnas norm- och värdegrund oerhörd betydelse för vilka normer och värderingar barnet kommer att ha, men en analys och förklaring av en människas identitet som könsvarelse, sexuell varelse och dess val av partner kan inte, enligt min mening, i huvdsak grunda sig på tusentals år gamla hitte-på-sagor som en tänkare för hundra år sedan använde som inspirationskälla för sina föreställningar om ”normalt” och ”naturligt”.

*En begärstriangel kan bildas på många olika sätt, men ”klassikern” är ett förhållande där två män är rivaler om en kvinna, och samtidigt har ett mycket intensivt förhållande till varandra.

/ Peter Grusmark

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela