feministisktnedslag.blogg.se

I efterdyningarna efter det feministiska nedslaget.

Publicerad 2014-03-10 16:34:11 i Allmänt,

Veckan med feministiska nedslag är över. Sportlovet är slut. Vi återgår till våra arbeten och vardagliga göromål. Allt blir som förut. Eller? Jag promenerade just genom centrala Luleå och ser vad som ser ut att vara en företrädare för det penisbärande könet iklädd LJUSROSA GYMPASKOR MED HÖG SULA och en matchande LJUSROSA MÖSSA! Den här personen verkade vara en högst ”modern man” (eller vad den nu väljer för könskategori) som genom modeklädsel och andra identitetsmarkörer positionerar sig socialt.

Jag kan inte påstå att den här personen fått intryck, blivit påverkad eller influerad av just det feministiska nedslaget (även om det hade varit fantastiskt om det vore så) men vad jag kan konstatera är min egen notering om att Luleå i dagsläget har en öppenhet kring de normer om omgärdar mäns uttryck genom klädsel.

På lördagen, under den avslutande feministiska aftonen på Lillan (Internationella kvinnodagen), åtog vi oss också att på denna blogg publicera de tankar som publiken fick skriva ned kring vad feminismen betyder för dem och vad vi alla kan göra för att i vår närmaste omgivning bedriva vardagsfeminism. Så, here goes:

”Se feminism som något självklart & agera därefter.”

”Stå upp för jämställdhet & ifrågasätt normer, sexism & strukturer & shit i det vardagliga. & sånt. (ett ritat hjärta)”

”Jobba med det du gör utan att försöka efterapa en manlig metod! Stå för det du kan! Gör det ”så bäst du kan.”

”Inte ta kommentarer om vad ”duktig” jag är som byter däck på bilen eller andra typiska ”manssysslor”. Kommentarer som ingen man skulle få av en annan man.”

”Lite mindre fokus på anti-objektifiering, mycket mer fokus på pro-subjektifiering! Lek, ta, initiera, blomstra!”

”Att bojkotta sån machokultur som är skadlig och inte behöver godtas. T.ex. ej gå till klubbar där manliga vakter maktmissbrukar, etc. Se över var man ekonomiskt bidrar & vad man godtar.”

"Att inse sina egna privilegier.”

"Var noga med vem du umgås med.”

”Jag håller inte tyst.”

”Sluta med tillgänglighetsskratt.”

"Att lyssna först med empati för att sen kunna säga hur jag ser på världen.”

"Backa upp våra tjejkompisar. Stötta varandra.”

"Inte bara tänka, utan också handla. Säga ifrån.”

”Se till att inte acceptera om jag behandlas annorlunda för att jag är en kvinna i en mansdominerad utbildning/yrke.”

”Var den du är, tillåt dig det!!”

”Fundera hur maktförhållanden fungerar i våra nära relationer.”

”Säga ifrån mot vardagssexism. I början blir man obekväm men sedan känns det bra och blir accepterat.”

”Ta och ge plats.”

”Våga ifrågasätta på jobbet (försvarsmakten) och stå upp mer för mig själv.”

”Be grabbarna på jobbet att tömma diskmaskinen. Torka av borden och hålla bra ordning i köket.”

"Krama alla du möter.”

”Ta lärorik av sin egna erfarenhet från den gammelsvenska tradition och säga NEJ! Så ser det ej ut! Inte i min värld.”

”Sparka ut karln där hemma! (Kvinnoförtryckarrelation)”

”Barn ska få välja kläder och leksaker som dom vill. Småtjejer ska inte se ut som 14 åringar vilket dom inte är.”

”Tydligt stötta.”

””Byta kön” på folk i en situation – för att sätta fokus om resonemanget då ändras =) ”

”I skolan: så fort det finns möjlighet försöka skriva/ha uppsatser och redovisningar om feminism eller ur ett feministiskt perspektiv. Annat: om folk uttalar sig klumpigt får en försöka förklara varför hen inte kan säga så, och med enkla exempel visa på strukturer och normer. (kvinnosymbol) GO GIRLS (kvinnosymbol)”

”Ta tag i uppfostrandet av barn, elever. Ge olika möjligheter. Ge plats.”

”Vara modig och ifrågasätta.”

"Synas och höras på olika arenor. Anpassa dig inte!!”

”Säg ifrån!”

”Stötta varandra.”

”(ett hjärta högst upp i högra hörnet) Uppmuntra andra i vardagliga livet att stå på sig & vara stark.”

”Ta för sig. Ta plats!”

”Hej J Det här var en fin tillställning!”

”Möt hat och ignorans med kärlek. (en manssymbol och en kvinnosymbol ritad tätt intill, med pilen och korset rörande vid varandra)”

”Sök inte förståelse utan försök att plantera ett frö av insikt och kärlek.”

”Ifrågasätt.”

”Ta diskussionen hela tiden. Sluta skratta åt dåliga mansskämt.”

”För o gå framåt kan man exempel gå ut på gatan och torg o sprida info om att vi finns. Och ge en fri inträde för kurs om feminism. Så man lär sig mer än man gjorde tidigare. :>”

”Berätta/förklara vad jag drömmer om.”

”Avsluta en relation med en partner som trycker ner. Brist på respekt, jämställdhet, värdighet.”

”Mod, mod, mod. Höja rösten. Skapa. Skapa nytt. Skapa annorlunda. Skapa på plats. Skapa form.”

”Hur identifieras en ojämlikhet? Ta in män i kvinnosammanhang, ex.vis syjunta med gubbar & vice versa. Hur agerar man om en kvinna VILL anamma kvinnorollen? & vice versa. Blir samhället mer/mindre jämlikt om man byter mätparametrar?”

”Se hur du själv kan förbättra & förändra dig själv och gör det.”

”Ifrågasätta om det jag gör och säger i sociala sammanhang är av slentrian och invanda mönster pga inbillade förväntningar eller om det faktiskt är jag.”

OK. Det var 45 olika förslag på hur vi alla kan arbeta mer vardagsfeministiskt. Några ord som jag fastnade för var ”ifrågasätta”, ”våga” och ”kärlek”. Jag tänker då kort och gott att vårt ifrågasättande ska vara riktat dels mot omgivningen, dels mot oss själva. När vi ser att vi själva och andra agerar i enlighet med den förväntade norm som underbygger den strukturella könssegregerande maktobalansen, DÅ ska vi våga agera. Den uppmuntran jag också vill skicka med i sammanhanget är att våga göra det med kärlek.

För mig personligen är detta den största utmaningen, att bemöta och förändra med kärlek. Jag arbetar ständigt och energiskt med att ha en kärleksfull ingång till vardagen. Ibland är det svårt. Särskilt med de nära & kära som egentligen betyder mest i mitt liv. Men jag övar och övar och övar. Jag tror att även de medelgamla hundarna kan lära sig att sitta fint. Med rätt motivation och inspiration. <3

 

Peter Grusmark

Nu då?

Publicerad 2014-03-07 15:12:24 i Allmänt,

Igår hade jag förmånen att gå på Alexander Alvina Chamberlands föreläsning ”Mer än jämställdhet” och har alldeles nyss läst hens blogginlägg. Jag sitter nu och väntar på att Ulrika Dahl ska börja sin föreläsning med rubriken ”Skamgrepp: Femme-inistiska interventioner”.

Mina tankar kretsar nu kring frågan om det här feministiska nedslaget kommer att ha någon större inverkan eller effekt på i första hand Luleå och förlängningen Norrbotten.

Som ”vanligt” finns en ambivalens inom mig. Å ena sidan har jag en pessimistisk sida som vill hävda att det inte kommer att spela någon roll, att den strukturella ordningen trots detta fantastiska nedslag och initiativ, efter veckans slut återgår till Status Quo. Å andra sidan vaknar även det hoppfulla barnet inom mig; det hoppfulla barnet som är nyfiket och optimistiskt, det hoppfulla barnet som säger att förmodligen – t.o.m. troligen – kommer vårt feministiska nedslag att ha betydelse och att det som ringar på vattnet efter ett nedslag sprider sig på den stora sjö som vi kallar Norrbotten.

När Chamberland till synes oberört och distanserat igår pratade om de övergrepp (fysiska, psykiska och sexuella) som hen blivit utsatt för under sitt liv, blir jag ödmjuk och slak. Och skamsen. Inte för att jag är ”man” eller för att jag skulle känna en kollektiv skuld orsakad av min könstillhörighet, utan för att jag i någon mening ännu inte fullt ut gjort upp med min ”inre machokille”. Jag undrade en stund om jag skulle behöva skapa ett mer feminint yttre uttryck för att väga upp den inre konflikten. Kanske, jag vet inte.

Dahl nämnde alldeles nyss ”femininitet som teknologi” och min Foucaultinspirerade associationsapparat börjar genast dra på högre växlar. Utöver kopplingen mellan de teknologier och teknologiska apparater som kvinnor nyttjar och har till sitt förfogande (som även bidrar till att skapa en viss sorts femininitet), försöker jag finna de humanteknologiska mekanismer (historiska, psykologiska, sociala, sexuella, pedagogiska, konst- och kulturbaserade, religiösa och juridiska) som skapar könet (både det maskulina och feminina) idag.

Av någon anledning kommer jag än en gång fram till att jag har ett eget ansvar att uttrycka, visa, känna, provocera och i(fråga)sätta mig fram här i världen. Liksom alla andra i vårt stora län. Slutordet blir nog i detta blogginlägg att åtminstone alla som varit på något av arrangemangen under detta feministiska nedslag har blivit inspirerade och motiverade att understödja och/eller driva det feministiska utmanandet av den normativa diskursen.

Peter Grusmark

Ett par rader från Alexander Alvina Chamberland.

Publicerad 2014-03-07 09:01:09 i Allmänt,

Hejhej!

Det var fantastiskt att besöka er som föreläsare igår. Tacksam för att ni lyssnade och delade stunden med mig. Som vanligt fanns det väldigt mycket jag ville hinna ta upp (obotlig explosiv maximalist) som jag behövde ta bort för att inte dra över tiden (JAG LYCKADES HÅLLA TIDEN *STOLT*). Förutom ett stycke från Sarah Schulman's fenomenala bok "The Gentrification of the Mind" - om hur inte bara byggnader och platser gentrifieras, utan också idéer, vad som blir möjligt att tänka och drömma, missade jag också bl.a. att läsa utdraget ur det transfemme-inistiska gurleska romanprojektet jag håller på med - so here goes!

(Och PS Det verkar som vi ses igen på Luleå Pride i juni - tänkte också ta tåget från Luleå till Norra Norge, fjordarna och all den där storheten, har ni några tips på platser att besöka däromking så tas det tacksamt emot! Min mejladress är alexanderalvinachamberland@gmail.com också ifall ni har några frågor ni inte hann ställa i samband med föreläsningen KRAMKRAM): 

Utdrag ur ett transfemme-inistiska gurleskt romanprojekt;

"Tio år senare. Jag stiger upp ur det stekheta badkaret och känner hur blodtrycket svajar så långt nedåt att kroppen sätts i gungning och jag faller nästan omkull. När balansen kommer tillbaka följer stundens klarhet och en tanke kommer till mig (väntanuväntanu, är det inte enbart folk som tagit sin DOKTORSEXAMEN som får komma med SITUERAD KUNSKAP OCH STORA ANALYSER? En röst inom mig säger TYSTMEDDIG DIN OKONTROLLERADE HYNDA OCH GÖR SOM MAN SKALL ISTÄLLET!!! Tbax upp på scen med dig nu du kan sjunga och du kan dansa men forska nejnejnej lilla vän, du är på tok för EMOTIONELL för det!)

NÄR SKEVHETEN SKENAR'Å'SKREVAR ÅKER TVÅNGSTRÖJAN PÅ SÅ FÖLJ NU DEN RÖDA TRÅDEN (THE STRAIGHT LINE) TBAX TILL DIN URSPRUNGLIGA TANKE: Kanske 85 procent av icke-heterosexuella och transpersoner var mobbade genom stora delar av skoltiden – och det är inte som om trakasserierna försvinner när vi lämnar skolkorridorerna, däremot får vi möjligheten att börja hitta egna sammanhang. Ett community av sårbara själar med trasiga bakgrunder. Ibland är vi så försvagade och labila att vi tror att vi kommer att trasas sönder när som helst, i bästa fall har vi kommit ur skärselden stärkta och fyllda med empati. All förödmjukelse har gjort oss ödmjuka, kraftfulla och solidariska. I värsta fall har vi tagit oss ur det fyllda med elak cynism och revanschlystenhet fast beslutna att återskapa högstadiet inom ett nytt community där vi gör allt för att skapa en hierarki så att vi kan klättra och bli SNYGGA och POPULÄRA. I bästa fall leder detta i sin tur till en existentiell och elak kris som god vän i 30-årsåldern, och empatin kommer tillbaka. Ibland fortsätter det tyvärr bara i samma takt till vi dör. Eller så var man faktiskt populär också på högstadiet och känner att det borde en få fortsätta vara livet ut, fast nu i glittrigt subkulturellt format (vi är såååå alternativa!!!) fylld med en slentrianmässig chargong som dödar alla andra. Fuck that shit, cool is boring, and I feel myself being cast out by the outcast's, how's that for craycray??? Egentligen handlar Queer mer om djupgående erfarenheter av social alienering än om en viss sexuell läggning eller könsidentitet, bara det att icke-heterosexuella och transpersoner ofta har just djupgående erfarenheter av social alienering. Det intressanta blir vad vi gör med dessa erfarenheter.

Jag tänker på transkvinnorna Sylvia Rivera och Marsha P. Johnson's de mest aktiva vid Stonewallkravallerna och grundare av Street Transvestite Action Revolutionaries i New York, som kallades för “män” och uteslöts av såväl den lesbiska som den homomanliga-rörelsen. Och hur inom queerrörelsen idag har transkillar mycket högre status än transfeminina. Cast out by the outcasts. Jag tänker på hur transfeminina ofta anklagas för att ha blivit uppfostrade med manliga privilegier, när det i praktiken handlar om att de flesta av oss blivit mobbade, misshandlade och exkluderade hela uppväxten. Vi njuter så mycket av våra manliga privilegier att vi nästan alltid hamnar i djup psykisk ohälsa, självmordstankar och allt för ofta självmordsförsök och självmord för att cis-männen (och en del cis-kvinnor) försöker se till att vi inte längre ska få finnas. Om vi överlever skolgången hittar vi förhoppningsvis en plats där vi börjar våga vara oss själva och könsöverskrida. När jag först kom ut som feminin bög blev jag nedvärderad och objektifierad inom bögvärlden och hånad mer på gatorna än andra bögar. När jag sedan kom ut som transfeminin förminskades mitt utrymme ytterligare i takt med ökat våld. Men jag dansar i alla fall till takten av min egen musik nu och sjunger min egen sång, även om min identitet och mitt sätt att uttrycka min femininitet och ta plats ständigt ifrågasätts. “Du beter dig så för att du EGENTLIGEN är MAN”, säger dom, medan dom hyllar en cis-kvinna som beter sig exakt likadant och kallar henne för subversivt feministisk.

Jag lämnar toaletten, men stänger först toalocket för att en orm inte ska kunna ta sig in i badrummet och äta silverfisken samt bita mig bita mig. Tänker på mannen i sin truck som tog sin hand och simulerade skjutandet av en pistol riktat mot mig. Att människor vill se dig död är deras problem, inte ditt."

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela