feministisktnedslag.blogg.se

Omvända skildringar.

Publicerad 2014-04-07 20:51:00 i Allmänt,

Det ÄR inte lätt att skildra hur absurda de patriarkala mönstren i vårt samhälle är genom omvänt-skildringar, men denna franska film lyckas nästintill helt. Spana in den!
 
Ett annat tips är att läsa Egalias döttrar med samma slags omvända skildring. För er som missat denna fantastiska bok med utgivningsår 1977 så läs den! Sagt om boken:
"Egalias döttrar” har inte blivit odödlig för sina kvaliteter som roman, utan för sitt tankestoff. I Egalia är männen det andra, ”otäcka”, könet som bär pehå, blir förförda av handlingskraftiga kvinnor och utför det obetalda hushållsarbetet. Boken är en parodi över patriarkatet där människor blir ”kvinniskor”, sonen i familjen vill bli ”manlig sjö­kvinna” och man som obestämt subjektspronomen blir ”dam”. Kvinnorna har korta, hårda namn som ”Gro” och ”Ba” medan männen såsom i en skrattspegel blommar ut i de dekorativa ”Petronius” och ”Baldrian”. Liksom alla förtyckta grupper får männen slutligen nog av att reduceras till en hånad och begränsad kategori och bildar en maskulinistisk motrörelse i den så kallade Mansligan. Det är på samma gång ett intressant politiskt experiment och en outhärdligt tråkig bok." (Recension ur DN)
 
Det är lätt att skriva under på ovannämnda beskrivning, förutom på det sistnämna; att boken skulle vara tråkig. En skulle hellre kunna översätta "tråkig" med "sorglig men förbannat verklig". För Egalias döttrar går igen i vår samtid, i dagens 2014 återspeglas samma slags mönster av förtryck baserat på den manligt rådande normen. Hur modernt känns det? Hur moderna är vi - egentligen?
 
/ Linda Moestam och Malin Lindberg
 
 

 
 

Att göra upp med gammalt skit

Publicerad 2014-04-04 09:44:40 i Allmänt,

Jag hyser en förhoppning om att det feministiska nedslaget innan, under och efter den internationella kvinnodagen kommer att fortsätta slå ner på vardagen. Jag hoppas också att denna blogg kommer att leva vidare som ett forum där alla kan skriva ner hur vi tänker och vad som känns viktigt i det feministiska arbetet. Därför önskar jag med detta inlägg injicera lite livsbejakande medicin till bloggen.

Jag har ett gammalt sår som kretsar kring psykoanalys och feminism. Eller det är mer korrekt beskrivet ett nästan läkt skrubbsår med en tjock skorpa som jag nu tänkte skrapa lite på. Pilla bort skorpan och låta lite blod välla fram. De som känner till Freud (och psykoanalysen) och feminismens sammandrabbning med desamme, kan möjligen relatera till denna ”sårskorpa”. En vanlig föreställning (tror jag) är att psykoanalysen (och Freud) och feminsimen är givna ovänner. Jag skulle här i bloggen vilja ta upp det s.k. ”Oidipuskomplexet”. Nedan följer Wikipedias definition på komplexet i fråga:

Oidipuskomplex är ett begrepp inom Sigmund Freuds psykoanalys, som avser teorin att varje barn genomgår en utvecklingsfas där föräldern av samma kön uppfattas som en antagonist, en konkurrent, om den odelade kärleken från föräldern av motsatt kön. Termen har särskilt använts om en sons fixering vid modern. Begreppet hämtade Freud från den grekiska myten om Oidipus som aningslöst dödar sin far, kung Laïos, och gifter sig med sin mor, Iokaste.

Inom modern psykologi beskriver termen "Oidipuskomplexet" sonens undermedvetna strävan efter att hitta en partner med samma egenskaper som modern. Begreppet är dock inte helt accepterat inom den moderna psykologin.

Den kvinnliga motsvarigheten till oidipuskomplexet kallas Elektrakomplex, använt av Carl Gustav Jung.” (16 mars 2014)

Eftersom Oidipuskomplexet enligt psykoanalysen blir normerande för både sexualitet och kön (och t.o.m. individens val av framtida partner) har jag suttit och tänkt och funderat i den egna kammaren, samt konsulterat Butler i frågan. Butler resonerar bl.a. enligt följande:

”Om vi ifrågasätter postulatet enligt vilket oidipaliseringen, förstådd i rigida termer, blir själva kulturens förutsättning, hur återvänder vi då till psykoanalysen när väl denna koppling upplösts? Att Oidipus inte är en nödvändig förutsättning för kultur, innebär inte att det inte finns någon plats för Oidipus. Det innebär enbart att komplexet med det namnet kan anta en mängd olika kulturella former, och att det inte längre kan fungera som en normativ förutsättning för kulturen själv. Oidipus kanske eller kanske inte fungerar universellt, men även de som hävdar att det gör så måste undersöka på vilka sätt det figurerar, och de kommer inte att kunna påstå att det alltid figurerar på samma sätt. Om det är universellt – och jag måste erkänna att jag är agnostiker i denna sak – bekräftar detta på inget vis tesen att det är förutsättningen för kultur. En sådan tes påstår sig veta att Oidipus alltid fungerar på samma sätt, nämligen som en nödvändig förutsättning för kulturen självt. Men om Oidipus tolkas brett, som ett namn för begärstriangeln*, då blir den viktiga frågan: Vilka skepnader antar denna triangel? Måste den förutsätta heterosexualitet? Och vad händer när vi börjar förstå Oidipus utanför utbytet av kvinnor och antagandet om heterosexuellt utbyte? (Butler J., Genus ogjort (2004) s. 135-6)

Wikipedia nämner även Elektrakomplexet, som är Jungs ”svar” på Freuds Oidipuskomplex, där Elektra i dramat hetsar sin bror att mörda mamman som hämnd för att denne bedrog och mördade pappan. Elektrakomplexet ska i korthet referera till omedvetna strukturer som bildas genom döttrars bindning till sina fäder och som senare inverkar på deras normer, värderingar, attityder och (som i Oidipuskomplexet) val av partner. Teorin har även koppling till Freuds tankar om kvinnors penisavund. Förutom att jag finner analogin i Elektrakomplexet haltande på många sätt, så bygger den på samma antaganden om kön, sexualitet och heteronormativitet som Oidipuskomplexet.

Mina funderingar och slutsatser som vilar på Butlers ifrågasättande tankegångar landar i några enkla frågor, som läsaren kan fundera på. Vad händer med Elektra- resp. Oidipuskomplexet om ett barn (säg för sakens skull ett barn med penis) växer upp med två ”pappor” (alltså två penisbärare) som har ett par- och kärleksförhållande med varandra? Vem ska bli ”konkurrenten” och vem ska bli ”föremålet för förälskelsen”? Likaledes blir dessa komplex förvirrande och otydliga i andra typer av relationer med barn och vuxna som inte följer den heteronormativa och monogama föreställningen om ”kärnfamiljen”. Varför skulle barnets sexuella utveckling överhuvudtaget gå mot en identifikation grundad på vilket kön dess föräldrar har? Denna sista fråga besvaras enligt min åsikt bättre av att studera barnets sociala omgivning och de strukturella normer som regerar. Såklart har barnets mest signifikanta vuxnas norm- och värdegrund oerhörd betydelse för vilka normer och värderingar barnet kommer att ha, men en analys och förklaring av en människas identitet som könsvarelse, sexuell varelse och dess val av partner kan inte, enligt min mening, i huvdsak grunda sig på tusentals år gamla hitte-på-sagor som en tänkare för hundra år sedan använde som inspirationskälla för sina föreställningar om ”normalt” och ”naturligt”.

*En begärstriangel kan bildas på många olika sätt, men ”klassikern” är ett förhållande där två män är rivaler om en kvinna, och samtidigt har ett mycket intensivt förhållande till varandra.

/ Peter Grusmark

To be continued.

Publicerad 2014-04-04 09:39:00 i Allmänt,

Fortsättningen av Feministiska Nedslag följer varje dag. Inte alltid här på bloggen, kanske inte alls så att någon alltid hör eller förstår att kampen är med oss. Men feminismen är nära, varje stund.
 
Jag tar aldrig av mig mina genusglasögon & jag uppskattar att varje dag ta ett steg ifrån mig själv & betrakta min egen framfart; få grepp om vad feminismen är för mig i det vardagliga livet, i alla små men högst betydelsefulla stunder.
 
Vad är jag för en förebild till min systerdotter på 1 år & 10 månader? Vem är det hon betraktar & vad kommer hon med stor sannolikhet att ta efter? Vilka avtryck vill jag göra?
 
Enligt genusforskaren och filosofen Judith Butler så finns det inga sk. "naturliga" ursprung till vad som är ett biologiskt kön, inga original att försöka efterlikna eller hänvisa till, inga sanningar. Allt skapas socialt och konstrueras och omkonstrueras i oändlighet. På samma sätt som vi skapar normer som ständigt formas på nytt, igen & igen, görs om & återskapas. Enligt Butler är detta med görandet av kön en ständig teater där vi skapar kopior av kopior.
 
I detta görande ser jag en stor frihet, en stor förändringspotential & kraft. Allt blir möjligt, allt är möjligt. Jag kan välja att vara en aktör som konstruerar mig själv med stor medvetenhet & därmed ligger också ett stort ansvar att fundera kring vad jag vill framställa & representera.
 
Jag är inte alltid stolt över vad jag framställer, inte alltid nöjd med resultatet. Men, jag ångrar inga framställningar som inte blir som jag tänker mig. Iställer ser jag varför de behövdes just som de blev. Och nästa gång kan jag välja att göra annorlunda.
 
Jag älskar när min systerdotter tar sats, mitt i en oväntat stund & börjar dansa likt en uggla. Då hon bara gör det som är rätt, organiskt & utan krångel. Hon är min lärare här. En guide i hur viktigt det är att en vågar vara sig själv fullt ut. Vilken klyscha men så sant ändå; vi behöver arbeta med oss själva, alltid varje stund. Det är bara genom att lyssna inåt som vi kan förstå vår egen kamp och riktning. På mitt ena ben finns en påminnelse som säger mig att varje steg leder vidare i feminismens namn.
 
/ Linda Moestam
 
 
                  
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela